Det finns många typer av vänlighet, såsom ett medmänskligt bemötande av andra, osjälviskt tjänande eller empati mot medmänniskor. Goda gärningar kan gagna både givaren och mottagaren i det att deras mentala hälsa och känslomässiga välbefinnande förbättras, och de kan inspirera till andra vänliga handlingar.
Med en positiv inställning kan man se vänliga handlingar omkring sig varje dag! Den här vänligheten kan till exempel ta sig uttryck i att man hjälper någon att handla mat, skriver ett omtänksamt meddelande eller erbjuder en vän skjuts. Det kan också handla om omsorg om sjuka eller tröst till någon i nödens stund.
Det finns kraft i vänliga handlingar! Den här julen vill vi uppmana människor runt om i världen att vara vänliga. För att belysa denna uppmaning har användare på FamilySearch varit så vänliga att bidra med berättelser om godhet och vänlighet från sina egna släktträd.
En läkares generositet
Min farfar, Thomas Brigham Smith, var vän med dr Openshaw när han bodde i Santaquin. Min farfar var snickare och arbetade en del på dr Openshaws hus och kontor. När min faster Wilma Deane föddes byggde farfar ett operationsbord till läkaren för att betala för förlossningen.
Under den stora depressionen förlorade farfar sin gård och hade svårt att försörja sin unga familj. Så småningom kunde han köpa en liten tomt i staden. Han lät sin familj flytta in i ett tält på tomten och anlade en trädgårdsodling och en fruktträdgård. Han planerade att bygga ett hus med källare, men när sommaren gick mot sitt slut oroade han sig för vad hans fru och barn skulle göra när det blev kallt ute.
En dag sökte dr Openshaw upp honom och sa: ”Thomas, nästan alla i staden är skyldiga mig pengar. Låt mig veta när du är redo att gräva din källare och gjuta cement, så ska jag se till att du får den hjälp du behöver.”
När det var dags kom ett stort antal män för att betala av sina skulder till dr Openshaw, och slutförde arbetet på mycket kort tid. Tack vare dr Openshaw fick farfar ett trivsamt vinterbonat hem för sin familj.
Kärlek serverad varm
Mitt barndomshem var fyllt av minnen av oväntade gäster så gott som alla dagar i veckan. Det berodde främst på min mor Anna Jean Michellis omtalade gästfrihet. Mamma förkroppsligade vänlighet. Hon var en mästerlig historieberättare, värdinna och kock.
Hennes kärleksspråk var mat, köket var hennes scen och hennes hemliga ingrediens var hennes varma, inbjudande sinnelag. Hon hade inget emot oanmälda gäster vilken kväll eller veckodag de än kom. Hon verkade intuitivt ana att gäster var på väg. Hon lagade alltid till två till tre gånger så mycket som vår familj behövde, vilket spred sig bland släkt, vänner och vänners vänners vänner. De knackade aldrig på innan de steg in hos oss, utan visste bara att dörren alltid stod öppen och att de alltid var välkomna.
Mamma tog sällan en paus för att sätta sig ner och umgås. I stället pratade hon med sina gäster som satt runt den väl tilltagna köksön och i det angränsande vardagsrummet medan hon iklädd sitt förkläde stökade runt i köket.
Hon var populär hos både unga och gamla, och människor av alla åsikter. Medan mamma trollade fram familjens kulinariska favoriter underhöll hon med oändliga skämt och roliga historier, och frågade gästerna hur de hade det. Vid behov erbjöd hon uppmuntrande stöd, härliga kramar, kärleksfulla leenden, helande skratt, rester att ta hem och den tveklöst påtagliga känslan av att man var välkommen tillbaka när som helst, utan någon inbjudan. Dörren till hennes kök och hjärta stod alltid öppen.
Mammas föredömliga vänlighet gjorde djupt intryck på mig. Som barn lärde jag mig att alla var viktiga och välkomna. Den tid som krävdes för att hjälpa någon eller välkomna en besökare – väntad eller oväntad – var aldrig en olägenhet. Mammas outtalade motto var: ”Förbered dig för oväntade gäster, lyssna, hjälp dem i nödens stund, var alltid tillmötesgående och kom ihåg att mat är det universella språket.”
Undsättning på slätten
Den 19 december 1894 gifte Benjamin Housley sig med Clarissa Pauline Allen. Deras fäder, George Frederick Housley och Marshall Franklin Allen, blev nära vänner. Flera år senare var de båda fäderna hemma hos Benjamin och Clarissa i Utah.
De började prata om gamla tider, och Marshall Allen berättade om när han och flera andra unga män blev ombedda att ge sig ut för att leverera förnödenheter och hjälp till Martins handkärrekompani (en grupp pionjärer som använde handkärror för att ta sig igenom mellanvästern i USA).
Marshall mindes att han ställde sig på knä i bön kvällen före deras avfärd och sa till Gud att det var en dåraktig sak att göra, att ge sig ut i sådant väder utan vägar att följa. Fortfarande på knä i bön kände han sig vägledd att ge sig av och kände att han skulle kunna rädda livet på många av dem.
Under det långa sökandet blev räddningspatrullen missmodig. I tron om att handkärrekompaniet hade gått förlorat på slätten ville många av dem återvända hem, men inte Marshall. ”Jag sa till dem att jag skulle hitta dem om jag så behövde bege mig ända till staterna!”
Någon gång mitt på dagen hittade de en grupp handkärror med utarmade, svältande människor. Marshall tänkte att det kunde finnas fler eftersläntrare längre bak och red vidare en sträcka. Plötsligt såg han en mörk fläck bland några klippor. Vid en närmare titt såg han att det var en ung man. Han svepte in den unge mannen i sin filt och hjälpte honom upp på hästen.
Vid den här tidpunkten i berättelsen tog George Housley till orda och sa: ”Hästen hade ett vitt ben, en vit strimma på pannan och var i övrigt kolsvart.”
”Ja”, sa Marshall.
”Det var en ljus rutig filt”, tillade George.
”Hur vet du det?” frågade Marshall.
George svarade ivrigt: ”Därför att det var mig du hittade!” Han fortsatte berätta att han just hade förlorat sin bäste vän i handkärrekompaniet och hade varit mycket nedslagen. George hade helt tappat hoppet tills han räddades av den unge Marshall Franklin Allens beslutsamhet.
”Jag ska tala om för dig att om det inte hade varit för min mors böner och de heligas tro, skulle jag inte ha levt tills du hittade mig, och jag skulle aldrig ha kommit fram till dalen.” Goda gärningar kan få långsiktiga följder, till och med många år efter att gärningen utfördes!
**Varning: Följande berättelser handlar om förfäder som hjälpte andra vid en släktings död. De som har delat med sig av de här berättelserna kände att de var inspirerande vänliga handlingar. Vi förstår dock att vissa läsare kanske vill undvika att läsa om sådana tunga ämnen. Klicka här för att skippa den här delen om du vill.
Ett ömsint farväl
Min fars yrkesval var begravningsentreprenör. Många gånger fick han frågan: ”Varför skulle någon vilja vara begravningsentreprenör?” Han snabba svar brukade lyda ungefär så här: ”Därför att folk dör av längtan efter att få träffa mig!”
De som kände min far och hans godmodiga, varma personlighet är övertygade om att hans arbete var hans kall i livet. Han såg det som en förmån att få hjälpa familjer när de var som mest utsatta.
Ibland inträffade dödsfall av naturliga orsaker i familjens närvaro. När det hände brukade medarbetare från begravningsbyrån komma dit och lägga den avlidna familjemedlemmens kropp bak i likbilen.
Likbilen kördes sedan till bårhuset där kroppen förbereddes för begravningen. Det var inte ovanligt att min far begav sig hemifrån mitt i natten när ett sådant samtal kom.
En kväll kallades han hem till några vänner till vår familj som hade förlorat sitt lilla barn. Som du kan föreställa dig var de utom sig av sorg. De följde med min far ut i den mörka natten för att se på när deras dotter fördes bort.
För att trösta familjen placerade far försiktigt barnets kropp i framsätet bredvid sig i stället för att kroppen ensam skulle läggas i den stora, tomma likbilen. Mamman i familjen blev så tacksam för denna enkla vänliga gest från far som visade att han hedrade hennes dotter.
En omtänksam mor
Min mormor Sally Louise Crane är mor till sju barn. Som nybliven mamma hade hon glädje av sin egen mor Ruth Amelia Mays sällskap; hon reste från Idaho till Utah för att hjälpa sin dotter med alla hennes behov.
Tvätt veks, måltider förbereddes, och Ruth var uppe på nätterna med bebisen så att Sally kunde ta igen förlorad sömn. De två shoppade också tillsammans för att hitta kläder som barnet skulle välsignas i. Vad mormor än behövde fick hon hjälp av sin mor med det.
Ruth slutade inte hjälpa till efter det första barnet; varje gång Sally födde barn körde Ruth ner i sin bil för att hjälpa Sally ta hand om allt. ”Och hon gjorde det så glatt”, sa Sally.
Ruth fortsatte att ge av sin tid och missa evenemang hon var involverad i ungefär en vecka varje gång hennes dotter fick en ny bebis, som om det inte fanns något annat i världen hon behövde göra. Hon städade huset, tog hand om de andra barnen – allt gjorde hon.
Fem och en halv månader in i Sallys sista graviditet drabbades hon av komplikationer. Det slutade med en för tidig födsel av hennes sjunde bebis, som var dödfödd. Ruth fick den oväntade nyheten när hon var på semester med sin make. När telefonsamtalet kom om förlossningen och bebisens död, avbröt Ruth och hennes man sin semester för att vara med sin dotter, den här gången för att planera en begravning.
Många år senare följde Sally sin mors exempel och besökte vart och ett av sina barn varje gång ett barnbarn föddes. Hon gav sina barn samma stöd som Ruth hade gett henne. Tvätt veks, måltider förbereddes och Sally var uppe på nätterna med varje nybliven bebis så att den nyblivna mamman kunde ta igen förlorad sömn.
Det var inte förrän Sally glatt började hjälpa sina egna barn som hon insåg vilken uppoffring Ruth hade gjort för att hjälpa henne. ”Hon fick det att se ut som en småsak. Nu inser jag vilken hjälpsam handling det var.”
Trådar av medkänsla
Min svenska gammelfarmor, Charlotte Johanson Nielsen, var ledare för en lokal gren av en kvinnlig hjälporganisation i 32 år. Hennes man Rasmus ägde en diverse- och matbutik.
Charlotte, som hade mycket lite formell utbildning, hjälpte till i butiken eftersom hon lärde sig att prata flytande engelska, var expedit och förde räkenskaper. I sin hjälpverksamhet tog hon ofta med sig mat från butiken till nödställda och sjuka människor.
Charlotte bad Elizabeth Jane Russell Day, en annan av mina förfäder, att leda hjälporganisationen tillsammans med henne. Elizabeth och hennes make hade välkomnat fyra barn till sitt hem när en tragedi slog till i form av en difteriepidemi år 1890.
Inom två veckor dog tre av de små barnen i den här sjukdomen. Charlotte ”sydde vackra små vita kläder till dem, och små kistor tillverkades och fodrades vackert med spetsar och band”. Charlotte visade sann medkänsla och vänlighet i en svår och prövande tid för familjen Day.
Dina berättelser om godhet och vänlighet
Tack vare FamilySearch Minnen kan du lätt hitta berättelser om goda gärningar i din egen släkthistoria! I Minnen kan du läsa, titta på eller lyssna på berättelser som andra har skapat om en förfader. Du kan också skriva ner berättelser om goda gärningar genom att be en levande släkting försöka minnas exempel på vänlighet från förr. Dokumentera gärna egna upplevelser av vänlighet åt efterkommande.
För att ge julen ännu mer mening, och i en anda av vänlighet, kan du utforska kampanjen Ett ljus för världen från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Prova Kindness Randomizer, eller download 50 ideas för hur du kan vara ett ljus för världen i år. Hämta inspiration från dina förfäder och dessa 6 berättelser om vänlighet för att vara en ängel i någons liv! (Kampanjsidan för Ett ljus för världen finns för närvarande endast på vissa språk.)
Relaterade artiklar
På FamilySearch bryr vi oss om att sammanlänka dig med din släkt, och vi erbjuder kostnadsfritt roliga upptäcktsupplevelser och släktforskningstjänster. Varför? Därför att vi värdesätter familjer och tror att vi kan förbättra våra liv nu och för evigt genom att sammanlänka generationerna. Vi är en ideell organisation som sponsras av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Klicka här för att få veta mer om vad vi tror på.
