Natalie Terry var en av över 66 000 deltagare i den rekordartade världsomfattande indexeringshändelsen, och hon har varit mitt uppe i sin egen världsomfattande indexering i nästan ett årtionde.
För tio år sedan gjorde Natalie sig redo för att flytta från Wiesbaden i Tyskland till Amman i Jordanien. Med tre döttrar och en fjärde på väg visste Natalie att flytten skulle bli en utmaning. På grund av makens yrke förväntades hon flytta runt i världen, men det här var första gången hon inte skulle bo nära ett tempel. Natalie ville fortsätta att delta i tempeltjänsten på något sätt. Släktforskning, bland annat indexering, tycktes vara svaret. Hon läste en artikel om släktforskning och indexering i Ensign och skickade in sin första bunt uppteckningar. Natalie erkänner: ”Jag kunde inte sluta!”
Indexeringen blev en naturlig del av veckans rutiner och hennes tjänande höjde känslan i hemmet. Medan Natalie var i Jordanien försökte hon hitta sätt att dela sitt engagemang i släktforskningen med andra. Det ledde till att hon erbjöd sig att undervisa de unga kvinnorna. ”Jag sa till presidentskapet för Unga kvinnor att jag var villig att undervisa flickorna om indexering”, minns hon. Inbjudan spreds snabbt till de unga männen och ett klassrum ställdes i ordning för händelsen.
De älskade aktiviteten! Efteråt sa Natalie: ”Jag fick hoppa över de sista fem minuterna av min presentation, för alla ungdomarna gömde sig redan bakom sina bärbara datorer. De hade loggat in på indexeringsprogrammet och var redan igång. Det var inspirerande.”
Sedan flyttade familjen Terry till Bangkok i Thailand. Det var där Natalie bodde under den världsomfattande indexeringshändelsen.
När Natalie hörde talas om den internationella indexeringsdagen fick hon ännu en möjlighet att tjäna, fast den här gången låg hennes tjänande på en mer personlig nivå. En ny kvinna i församlingen var osäker på hur man deltog i den världsomfattande indexeringshändelsen och behövde hjälp. När språkhindren väl hade lösts hjälpte Natalie systern att delta i den rekordsättande indexeringshändelsen, vilket gjorde att de båda fick njuta av den tillfredsställande och nästan påtagliga känslan av att ha utfört ett gott arbete.
Natalie visade att avstånd inte är ett hinder utan hittade sätt att hålla sig nära templets anda och uppfylla president Thomas S. Monsons ord när han sa: ”Som vår himmelske Faders andebarn sändes vi till jorden under den här tiden för att vi skulle medverka till att påskynda arbetet” (”Påskynda arbetet”, Liahona, juni 2014, s. 4).– Artikel av Logan Steele
